Har slängt mig i bingen nu, alldeles för sent och kör ett sista inlägg från mobilen, därav tråkig läsning, felstavning, och punkter å dylikt lite hipp son happ, klockan tickar i köket å jag föbereder mig mentalt för morgon dagen, på agendan står ett bak på förmiddagen innan kvargen blir dålig, ska möblera om å dona i min klädkammare, vet inte hur mkt det kommer eka av alla smällare mellan husen här på citronen i morgon å efter att ikväll ha bestämt att det blir övernattning hos mig för killen å hans pojkar har jag beslutat att jag gör det mysigt för saga inne i klädkammaren eftersom den är så stor, där kommer hon ligga skyddad mot allt oväsen med många väggar som skyddar mot oljud, jaa kanske lite löjligt av mig jag vet, å må så vara, men det ekar mer än vad man tror mellan dessa husen som sagt, å då slipper saga vakna å bli rädd, mindre risk då att hon blir uppskrämd för all framtid, för när hon är lite äldre å förstår mer kan man åtminstonde förklara för henne att det inte är farligt, nu går mina ögon u kors, sov gott alla ni andra,

Hej alla ni fina människor där ute, 
måste bara säga att det fina vädret idag faktiskt har

fått mig på mkt bättre humör än de senaste dagarna,

kan bara hoppas att det kommer hålla i sig med ..

det är väl mest det som är problemet, men det gör det nog fömodligen,

ibland är jag bara så tacksam att jag tog beslutet att gå till vårdcentralen för

att få hjälp med mitt mående, tänk vad man blir påverkad i största allmänhet

i livet/vardagen mer än vad man någonsin trodde var möjligt,

fick ett samtal idag från mamma å hennes gubbe,

dom hade tydligen diskuterat å kommit fram till

att dom skulle köpa mig en tvättmaskin, och jo visst.

jag blir supergald å tar tacksamt emot för en av mina största

plågor med hemmet är att hinna med tvätten då nästan alltid alla tider som

passar mig när jag inte är ledig är upptagna,

så det blir oftast grovtvätten,

plus att det är så himla drygt att passa tvätttider när man är

själv med två huliganer som inte gör det lätt att ta med dom ner,

en som vägrar gå själv i trappor å jag får hela tiden hålla på å lirka

plus att jag måste hålla henne i ena handen för hon är inte så stabil i trapporna ner till källaren,

å så ska jag då konka med mig KNÖÖÖÖK fylld tvättkorg, brukar även han ngn påse extra utöver det,

Så ja en tvättmaskin e rena drömmen!!!!

vad som då inte var lika roligt, var att när jag pratade med mamma,

hörde jag klart å tydligt att hon var påverkad av alkohål, det skulle förklarat hennes tillstånd

uppe hos mormor på julafton med, varför hon inte blivit bättre, snarare lite sämre igen,

tappar sjuuukt mkt hår, är tunn som en spätta. minnet har blivit kassare igen

hon hänger inte riktigt med på samma sätt, å hon kan knappt gå, hon staplar fram samtidigt som hon håller sig i saker,

hon kommer dö......

när vet jag inte, men hon lever inte många månader till,

jag är helt övertygad om detta, även läkaren har sagt till henne efter senaste sjukhusvistelsen.

:dricker du igen så dör du.

men vad ska man förvänta sig, det var bra så länge det varade,

man kan inte bara plocka bort hennes beroende, däremot hade hon kanske gått

att rädda om socialen inte skickat hem henne till ett missbrukar hem igen efter

sin korttids vistelse ute på arelid.

Tanken slog mig lite förut, hur kommer jag reagera,

det är klart att jag älskar min mamma, fast inte som en mamma,

all ont hon har gjort mig, alla slag, alla sparkar, alla gånger jag inte haft ett "hem att få komma till"

alla gånger jag vart utan mat, blivit lurad att det inte funnits mat, alla fulla killar,

alla slagsmål mellan bara henne å dom,

idioter som druckit T-röd

idioter som försökt slå mig bara för att ta hennes parti så dom slipper stryk.

alla närbilder från ett parkett golv,

och ändå.... ändå vill jag hjälpa henne med det jag kan,

för jag ser henne som en mkt psykiskt svag människa,

jag ser hennes alkolism som en sjukdom,

tyvärr en vi har i släkten,

det och även depperisioner,

tur man inte tagit till alkoholen själv å alltid fortsatt

kämpa å sträva frammåt,

så hur kommer jag reagera när hon dör undrar jag,

går det verkligen att föreställa sig, eller gör jag som när

mkt annat blir för känslosamt, blir likgiltig??

och nu med mina mediciner,??

det är en svår fråga....... 

I dag lyser solen, å ngn stanns med det har jag för första gången hittat

lite ork och motivation till hemmet, det har sett ut som tusan som sagt nu efter julen då man inte vart

hemma så himla mkt,och har jag varit hemma har det mest varit

ör att plocka ihop lite saker å vända typ,  

men som sagt idag har jag faktiskt gått runt å myst lite

här hemma när solstrålarna kikat in genom fönster rutorna,

har börjat förstå att det finns ganska många människor där ute

som faktiskt är ganska lika mig,

det känns lite knepigt,

för jag har så länge haft problem med att faktiskt

först förstå att det jag haft å det sättet jag varit på å mått i alla dessa år

faktiskt har ett namn,

men det är ändå svårt å ta orden i munnen å säga att man lidit av depperission,

det känns lite som att det inte alltid är så axepterat av allmänheten,

att det inte är ngt riktigt bara för att det inte finns några direkta ytliga symptom,

för att det inte finns ngt att se som vid många andra sjukdommar. som

att det då inte skulle vara okej att må dåligt,  

men det finns verkligen många där ute,

inte bara jag å en annan jag känner som verkligen förstår vd jag menar,

och det känns skönt,

nu ska jag ta å vila lite med min fina tjej medans även hennes lillasyster sover middag, sen ska vi ta å suga åt oss lite solstrålar genom att vandra ut :)

ha en bra dag alla ni fina där ute 

Har precis lagt barnen,

det har varit storm hela dagen, gjorde ett tappert försök förut å

ta mig ut och gick till ica för att få handlat lite blöjjor osv,

Tindra har varit iväg ett par timmar under dagen,

å det var uppenbarligen ganska behövligt för jag fick äntligen gjort ngt

här hemma så det slapp se ut som hej baberiba bombnedslag efter alla klappar

osv, att det är sån skillnad på att bara ha ett barn hemma egentligen,

förmodligen triggar dom väl upp varandra å ska slåss om min uppmärksamhet när dom är tillsammans

så det är väl kanske därför dom är extra intensiva.

sitter å bokstavligt talat knökar i mig skumtomtar för stunden här

vid datorn, de e inte mpnga dagar kvar tills jag ska försöka ge upp mitt små ätande och godis ätande,

för att försöka ge mig på en lite sundare kost,

dom här månaderna har det inte funnits ngn fason på det över huvud taget.

jag bara flänger mellan hemmet å jobbet å har oftast inte ork att laga mat när jag slutar sent på kvällen,

det har blivit att man bara knött i sig mackor å godis å annan skit istället,

och dom dagarna jag slutar vid tre har barnen precis ätit på förskolan så

jag brukar ge dom ett mål till men av ngn konstig anledning hoppar jag över att äta själv å slänger

i mig kopp efter kopp med kaffe å gör tappra försök att hinna med att plocka

undan lite smått så det ska se "hyffsat" ut så jag åtminstonde trivs i hemmet själv,

usch idag är det verkligen världens segaste dag,

långsam långsam,

inte alls på humör egentligen, trött som bara den,

trött på snart vecka 5 med förkylning,

det tar på mig fysiskt,

mensvärk på det med. gah kunde haft en bättre dag, sen känner

jag bara mer å mer hur dagen närmar sig då min fina flicka flyttar

för att bo heltid hos pappsen istället för 50-50 som innan,

nää ska nog ta mig en lite dusch å hoppas på att jag känner mig lite bättre till mods sen,

Ja i mitt förra inlägg glömde jag Ju säga god natt å sov gott till er alla, tog min fruktansvärda mensvärk å gick å la mig, så nu ligger jag i sängen å har skott åt mig Markus kudde å sniffar på den :p som sagt inte många dagar kvar till ett nytt år å nya möjligheter, hoppas allt fortfarande kommer gå mot det bättre bär det gäller allt, å prio ett i år är samarbete tror jag allt, å nyttigare förhållning till kost för mun del, nää. De va väldans jag som,bara skulle skriva god natt hehe aja, återkommer i morgon, hoppas även att jag,mår,lite bättre då,

Det närmar sig slutspurten på detta året gott folk,

å jag kan inte annat än att välkomna det nya året å säga farväl

till det gamla med glädje, Det har varit ett år där jag gått igenom

tillräckligt mkt för att mer eller mindre täcka 3 år känns det som,

detta året har jag verkligen verkligen på riktigt hittat mig, hittat vem

jag verkligen innerst inne är, och jag ser fram emot att leva mer :)

jag har under detta året verkligen blivit så vuxen det bara går att bli,

och detta året som kommer nu ska bli ett år där mitt riktiga hela

lyckliga jag får styra från start,

Året som varit då...

jag har kämpat mot min depperision, tagit itu med den,

å det har vart en känslomässigt jobbig historia och medicinsk,

den vägen var inte lätt kan jag lova,

jag tog ett tufft beslut att gå ifrån min sambo,

då kärleken till honom inte fanns när jag inte ens hade ngn till mig själv,

plus annat,

flyttade hem till en vän,

med mina 2 korvar, 

fick ta del av en förlossning, en helt underbar

och omskakande upplevelse,

kämpade med jobb, drogs tillslut mellan tre arbeten samtidigt

innan jag kände att jag kunde ta ett beslut där endast ett av dom fick duga,

kämpade med att hitta en lägenhet, oron över boende, ekonomi,

hur det skulle bli att vara ensamnstående med två barn,

varav det ena inte hade en garanterad förskoleplats från början

å man skulle få ihop arbete osv,

och mitt upp i detta mådde man dåligt å va depperimerad,

men annelie fortsätter å kämpar, som alltid,

hittar en lägenhet, flyttar till citronen,

saker å ting börjar falla på plats,

sen går mamman till en av mina då allra bästa vänner bort,

samtidigt är jag upptagen med att kämpa hårt å jobbar häcken av mig, 

9 dagar. ledig en 8 dagar ledig en osv,

å sen ta hand om mina barn å mitt hem och mig,

börjat lägga fokus å prioritering på det som jag måste få ordning på,

så jag var inte där så mkt, vänskapen föll sakta undan,

jag hade en person som gjorde sitt yttersta för att sätta käppar i hjulet för mig

den perioden, 

jag pusslade mig gul å blå för att kunna jobba när jag inte hade ngn barnomsorg,

kämpade hela tiden för att visa vad jag kunde för att åtminstonde få en chans till fast jobb,

tänkte på mig å barnen, mig å barnen de va det jag kämpade för.

sen mitt i alltihopa blev även min egen mamma sjuk,

hon har druckit så mkt i sin alkolism så hon tappade förmågan att gå å blev mer eller mindre dement,

låg på sjukhus i flera veckor,

sattes på hem i flera veckor innan hon fick komma hem, och då ändå inte frisk,

det var då man fick klart för sig att hon har tur om hon lever 5 år till,

och där slogs man mot dåligt samvete för vad folk ansåg man borde göra,

dåligt samvete för att man inte kunde ta hand om henne, 

drog fram å tillbaka mellan vad hon gjort för mig, hur illa hon gjort mig,

om man borde eller inte borde osv,

och även lite innan detta kom det in en människa i mitt liv som

skulle visa sig som ngt av det bästa som hänt mig detta året,

markus kom in i mitt liv,

vi umgicks jätte mkt, blev jätte tajta,

det blev en bergådal bana känslomässigt av det med till slut innan vi kom

underfund med att vi älskade varandra mer än vad vi egentligen hade velat

vågat erkänna, och det ledde till att vi inledde vårat förhållande tillslut efter mkt 

annat därimellan, många tankar, känslor, funderingar osv.

På jobbet gick det ganska bra, å helt plötsligt skulle vi byta chef,

jag var jätte orolig, visste att det fanns dom före mig som hade rätt å få fast,

å jag hade inte en susning huruvida jag ens säkert skulle få vara kvar.

folk på jobbet försvann, jag hängde kvar,

och jag fick tillslut fast!

mkt lycka där kan jag lova, jag kom ut från kontoret skakandes av lycka,

På hösten skulle min älskade lillebror, en utav dom gifta sig,

det blev bröllop å det var jätte vackert,

vad som inte var lika kul var att det hände lite saker inom familjen så kontakter

är förtillfället brutna,

vad som mer hänt detta året är att det har beslutats att

tindra skall flytta hem till sin pappa för att det är vad som

är bäst för henne när hon skall börja skolan med tanke på mitt jobb å arbetstider

å att jag inte kommer kunna räcka till för henne eftersom jag lever ensam med mina två <3

detta är en sorg för mig, en stor sorg, men jag tröstar mig med att det är vad som är bäst för tindra,

men sen får man av anhöriga skäll för att man överger sina barn, sätter karriären framför barnen,

att man är en dålig mamma för nu kommer ju inte hon få träffa tindra lika mkt osv.

i min släkt stoppar folk huvudet under sanden å låtsas som ingenting

sen efter en konflikt, så de har dock inte vart ngt mer knyst om det.

men som om det inte vart jobbigt nog,

sen har andra oenigheter gjort att kontakter kapats, för att återupptas,

man har upptäckt vilka som är vänner och inte, rensat ur sitt sociala liv till

att leva ett harmoniskt liv tillsammans med mina barn å ha min underbara markus å hans två

sötnosar i min vardag, jag har mitt jobb som jag verkloigen älskar,

jag har min trygghet,

jag har mig själv,

och för första gången i mitt liv är jag nog faktiskt hel,

för första gången i mitt liv mår jag hellt bra till 100%

det har aldrig tidigare hänt,

tack vare min medicin mot min depperision, kan jag utesluta det hag inte behöver bry mig om,

människor kan inte komma åt mig känslomässigt på ngt negativt sätt, för det blockeras å

jag klarar av att rycka på axlarna å fortsätta med mitt å vara lycklig,

för en gångs skull i mitt liv vet jag hur det SKA kännas att leva å inte behöva undra hur alla

andra står ut,

jag har hittat trygghet i mig själv, lärt mig älska mig själv,

uppskatta mig själv för min egen styrka och min egen person.

och i å med detta tror jag det är anledningen till att kärleken till min fina är så

annorlunda, så härlig, så skön,

för ngn stanns måste det ligga en sanning i att man 

kanske inte alls kan älska ngn annan till 100% om man inte kan älska sig själv först.

och det gör jag nu.

jaa då säger jag väl god jul till er alla.

sitter hemma å bara tar det lugnt,

har inte direkt ngn julstämning precis, ska nog ringa tindra om en stund, 

saknar mina barn.... saknar dom...

men kan inte ge dom den julen dom förtjänar,

varför ska det vara så egentligen?

att julen idag ska handla om att man ska flänga hit å dit land 

å rike runt, att familjer ska vara splittrade,

min familj...

vilken familj, jag är min egen familj,

såhär på julen tänker jag mkt på alla barn där ute, som gråter ikväll,

ligger i sina sängar under täcket å hoppas att dom glömms av,

medans ljudet av gap å skrik, krossat glas, smällande i dörrar hörs utifrån.

när dom gråter och inte vet att livet blir lättare,

att det inte alltid behöver vara sådär,

ni kanske tycker jag är onödigt känslig, löljlig, sentimental,

men mitt hjärta gråter för dessa barn, jag vet hur det känns,

när man tror man har gjort ngt fel,

att man inte är ett bra barn,

för man får höra att man är en otacksam ungjävel som

aldrig borde fötts,

det är så det är för många, svart på vitt, och ännu värre,

tänker på er.

jag hade min räddning min pappa, fast än idag när jag är vuxen,

har mina egna barn kan jag drabbas av känslor som övergivenhet,

speciellt när jag kan känna att jag inte har ngn normal familj, att den är på sätt å vis dysfunktionell.

detta året stockholm hos min faster som jag knappt känner,

jag följde inte med, att vara ensam är bättre än att nästan kunna ta på

känslan av att inte höra dit, för jag är inte som dom,

jag passar inte in med dom,

hoppas att jag en dag kan ge mina barn den julen dom förtjänar själv,

det finns så många gånger jag känner att jag vill göra allt det där,

ha julen hemma, ha alla samlade, alla nära å kära som man bryr sig om och älskar,

att julen mer ska handla om gemenskap å kärlek,

än vem som köpt tillräckligt mkt,

utan prestations ångest över att man inte köper tillräckligt,

kärlek å gemenskap kan inte mätas i pengar.

ska iaf bort till mormor en sväng senare, där det blir lite mat mer för sakens skull,

hon orkar egentligen inte med julen, hon julpyntar inte ens,

så jag längtar tills ikväll när jag får gosa med min älskling,

tillbringar min julaftonskväll med iaf en person jag älskar

som gör mig lycklig,

det blir min julklapp idag.

ha en jätte bra julafton nu idag alla ni där ute,

å uppskatta era nära å kära å gemenskapen mer

än alla klappar, dom är mer ett plus i kanten,

god jul