Hej alla ni fina människor där ute, 
måste bara säga att det fina vädret idag faktiskt har

fått mig på mkt bättre humör än de senaste dagarna,

kan bara hoppas att det kommer hålla i sig med ..

det är väl mest det som är problemet, men det gör det nog fömodligen,

ibland är jag bara så tacksam att jag tog beslutet att gå till vårdcentralen för

att få hjälp med mitt mående, tänk vad man blir påverkad i största allmänhet

i livet/vardagen mer än vad man någonsin trodde var möjligt,

fick ett samtal idag från mamma å hennes gubbe,

dom hade tydligen diskuterat å kommit fram till

att dom skulle köpa mig en tvättmaskin, och jo visst.

jag blir supergald å tar tacksamt emot för en av mina största

plågor med hemmet är att hinna med tvätten då nästan alltid alla tider som

passar mig när jag inte är ledig är upptagna,

så det blir oftast grovtvätten,

plus att det är så himla drygt att passa tvätttider när man är

själv med två huliganer som inte gör det lätt att ta med dom ner,

en som vägrar gå själv i trappor å jag får hela tiden hålla på å lirka

plus att jag måste hålla henne i ena handen för hon är inte så stabil i trapporna ner till källaren,

å så ska jag då konka med mig KNÖÖÖÖK fylld tvättkorg, brukar även han ngn påse extra utöver det,

Så ja en tvättmaskin e rena drömmen!!!!

vad som då inte var lika roligt, var att när jag pratade med mamma,

hörde jag klart å tydligt att hon var påverkad av alkohål, det skulle förklarat hennes tillstånd

uppe hos mormor på julafton med, varför hon inte blivit bättre, snarare lite sämre igen,

tappar sjuuukt mkt hår, är tunn som en spätta. minnet har blivit kassare igen

hon hänger inte riktigt med på samma sätt, å hon kan knappt gå, hon staplar fram samtidigt som hon håller sig i saker,

hon kommer dö......

när vet jag inte, men hon lever inte många månader till,

jag är helt övertygad om detta, även läkaren har sagt till henne efter senaste sjukhusvistelsen.

:dricker du igen så dör du.

men vad ska man förvänta sig, det var bra så länge det varade,

man kan inte bara plocka bort hennes beroende, däremot hade hon kanske gått

att rädda om socialen inte skickat hem henne till ett missbrukar hem igen efter

sin korttids vistelse ute på arelid.

Tanken slog mig lite förut, hur kommer jag reagera,

det är klart att jag älskar min mamma, fast inte som en mamma,

all ont hon har gjort mig, alla slag, alla sparkar, alla gånger jag inte haft ett "hem att få komma till"

alla gånger jag vart utan mat, blivit lurad att det inte funnits mat, alla fulla killar,

alla slagsmål mellan bara henne å dom,

idioter som druckit T-röd

idioter som försökt slå mig bara för att ta hennes parti så dom slipper stryk.

alla närbilder från ett parkett golv,

och ändå.... ändå vill jag hjälpa henne med det jag kan,

för jag ser henne som en mkt psykiskt svag människa,

jag ser hennes alkolism som en sjukdom,

tyvärr en vi har i släkten,

det och även depperisioner,

tur man inte tagit till alkoholen själv å alltid fortsatt

kämpa å sträva frammåt,

så hur kommer jag reagera när hon dör undrar jag,

går det verkligen att föreställa sig, eller gör jag som när

mkt annat blir för känslosamt, blir likgiltig??

och nu med mina mediciner,??

det är en svår fråga....... 

Sitter hemma dricker kaffe och lyssnar på melissa horn.

Sitter här och tänker lite tillbaka, jag älskar verkligen meliisa horn,

jag tycker hennes låtar är så otroligt bra, och det fanns en tid,

när jag lyssnade på tex just dessa låtar med en annan känsla,

det var som om hon sjöng om mig, för mig, till mig...

för jag kände igen mig så otroligt mkt i texterna,

det var dom som fick mig att orka mkt under den tiden.

det var precis så jag kände,

och nu..... sitter jag här för första gången å kan inte alls känna igen mig i mina då "favorit låtar"

För jag är allt annat än vilsen, jag har hittat hem, jag har hittat mig, och inte nog med det.

jag har hittat en kärlek som är stor och så annorlunda,

en kärlek jag inte provat på såhär innan.

jag har MITT liv, och jag verkligen tillfullo älskar det!

Det känns så fantastiskt att inte alls uppleva samma sorg i vardagen längre,

det känns så himla bra att jag äntligen kan vara den jag är, att inte ha en depperision som står i vägen.

att få leva helt enkelt,

jag vet vem jag är nu för tiden,

och jag vet vem jag är när jag är hos dig.

Mitt liv har en tendens att egentligen aldrig vara trist... det går aldrig som en rak linje.. det svänger mkt å går mkt upp å ner å tar många vändningar man aldrig hade kunnat tro.

vad kan man få ut mer av livet egentligen? ingenting, mitt liv är som en bok, fast en av dom böckerna med oootroligt tjocka pärmar och många kapitel,

alltid ngt som händer, en bok som aldrig någonsin kommer bli långtråkig.

mitt liv ger mig nog egentligen det optimala,

för vad vore livet egentligen om det bara vore som en slentrian?? samma sak varje dag.. inget spännande, inga motgångar, inga medgångar bara samma gammla visa varje dag.

mitt liv tillåter mig att få leva, ger mig livserfarenhet,

jag tror inte att ett liv någonsin skulle kunna erbjuda mer,

för någonstanns även om det kan vara riktigt tungt, riktigt jobbigt så måste man ju vara där med för attt verkligen kunna få uppleva och uppskatta allt det underbara som kan hända med även om det många gånger innan dess kan kännas otroligt orättvist..

även om man många gånger känt att varför just jag, varför just detta? det är inte rättvist, men livet är som sagt inte alltid rättvist, och det är nog inte meningen heller,

men allt som jag gått igenom som inte kännts rättvist, allt som vart tungt, gör att jag som sagt nu verkligen kan njuta av det jag har. vara tacksam över varje dag som går, över allt jag lyckats med och över min egen styrka..

för vad vore livet utan oväntade vändningar?? fruktansvärt tråååkigt!

jag har fått ngt otroligt fint nu, ngt otroligt underbart, ngt jag är så otrloligt lycklig över, och ngt jag förmodligen uppskattar 10 gånger mer atck vara min livserfarenhet, och ngt jag förmodligen aldrig hade haft om jag inte vart jag levt mitt liv gått i dom rikt´nigar jag gjort och gjort dom valen när jag gjort dom, mitt liv har lett mig hit, och jag har fortfarande 100 tals överaskningar att se fram emot.

//anneli

Idag fyller mamma år, och jag måste säga att det känns aningen ledsamt ändå, så ung som hon är och sitter där hon sitter, Man har det ju svart på vitt vad alkohol kan förstöra/födärva en människa.

Har haft så många blandade känslor om allt det här som hänt/vart,

Ibland kan man tycka det vore lättare att vara en iskall känslolös människa,

men jag är ju inte detta. men ändå kan jag känna ibland att karma det är vad det är, att hon fått ta igen för allt hon gjort/sagt under åren.

Men så kommer genast ångern över att tänka så, och trotts allt man fått ta, leva med, uthärda, kan jag ändå bara känna medlidande, medömkan, jag tycker synd om henne å önskar jag hade haft kraften å orken att hjälpa henne som jag skulle vilja, det är nog det som tär mest, å har funderat ganska mkt idag ändå på allt det här, och tror kanske lite att iom denna situationen som vi nu befinner oss i så kanske jag kan släppa resten.. Inte behöva gå med det där extra bagaget från barndomen utan gå vidare istället, för jag känner ändå nu mitt i allt, att jag är den som växer i det här, det låter kanske hemskt, men det gör jag på ngt sätt.

jag växer och frodas som människa och individ så det står härliga till detta året märker jag, för jag har hunnit gå igenom så mkt, så otroligt mkt, och står fortfarande på benen, dock med hjälp, men ändå. Och erfarenheterna är ngt jag kommer ha nytta av hela livet, även om det kommer finnas stunder det inte kommer kännas så. Och det goda som kommit ur det onda förutom att jag växer som människa och individ, är att jag fått lägga till ytterligare en vänskap som jag kommer hålla hårt i, riktigt hårt, för den betyder väldigt mkt för mig. Och det ni... det är banne mig ingen skit det :)

annelie