Ja i mitt förra inlägg glömde jag Ju säga god natt å sov gott till er alla, tog min fruktansvärda mensvärk å gick å la mig, så nu ligger jag i sängen å har skott åt mig Markus kudde å sniffar på den :p som sagt inte många dagar kvar till ett nytt år å nya möjligheter, hoppas allt fortfarande kommer gå mot det bättre bär det gäller allt, å prio ett i år är samarbete tror jag allt, å nyttigare förhållning till kost för mun del, nää. De va väldans jag som,bara skulle skriva god natt hehe aja, återkommer i morgon, hoppas även att jag,mår,lite bättre då,

Det närmar sig slutspurten på detta året gott folk,

å jag kan inte annat än att välkomna det nya året å säga farväl

till det gamla med glädje, Det har varit ett år där jag gått igenom

tillräckligt mkt för att mer eller mindre täcka 3 år känns det som,

detta året har jag verkligen verkligen på riktigt hittat mig, hittat vem

jag verkligen innerst inne är, och jag ser fram emot att leva mer :)

jag har under detta året verkligen blivit så vuxen det bara går att bli,

och detta året som kommer nu ska bli ett år där mitt riktiga hela

lyckliga jag får styra från start,

Året som varit då...

jag har kämpat mot min depperision, tagit itu med den,

å det har vart en känslomässigt jobbig historia och medicinsk,

den vägen var inte lätt kan jag lova,

jag tog ett tufft beslut att gå ifrån min sambo,

då kärleken till honom inte fanns när jag inte ens hade ngn till mig själv,

plus annat,

flyttade hem till en vän,

med mina 2 korvar, 

fick ta del av en förlossning, en helt underbar

och omskakande upplevelse,

kämpade med jobb, drogs tillslut mellan tre arbeten samtidigt

innan jag kände att jag kunde ta ett beslut där endast ett av dom fick duga,

kämpade med att hitta en lägenhet, oron över boende, ekonomi,

hur det skulle bli att vara ensamnstående med två barn,

varav det ena inte hade en garanterad förskoleplats från början

å man skulle få ihop arbete osv,

och mitt upp i detta mådde man dåligt å va depperimerad,

men annelie fortsätter å kämpar, som alltid,

hittar en lägenhet, flyttar till citronen,

saker å ting börjar falla på plats,

sen går mamman till en av mina då allra bästa vänner bort,

samtidigt är jag upptagen med att kämpa hårt å jobbar häcken av mig, 

9 dagar. ledig en 8 dagar ledig en osv,

å sen ta hand om mina barn å mitt hem och mig,

börjat lägga fokus å prioritering på det som jag måste få ordning på,

så jag var inte där så mkt, vänskapen föll sakta undan,

jag hade en person som gjorde sitt yttersta för att sätta käppar i hjulet för mig

den perioden, 

jag pusslade mig gul å blå för att kunna jobba när jag inte hade ngn barnomsorg,

kämpade hela tiden för att visa vad jag kunde för att åtminstonde få en chans till fast jobb,

tänkte på mig å barnen, mig å barnen de va det jag kämpade för.

sen mitt i alltihopa blev även min egen mamma sjuk,

hon har druckit så mkt i sin alkolism så hon tappade förmågan att gå å blev mer eller mindre dement,

låg på sjukhus i flera veckor,

sattes på hem i flera veckor innan hon fick komma hem, och då ändå inte frisk,

det var då man fick klart för sig att hon har tur om hon lever 5 år till,

och där slogs man mot dåligt samvete för vad folk ansåg man borde göra,

dåligt samvete för att man inte kunde ta hand om henne, 

drog fram å tillbaka mellan vad hon gjort för mig, hur illa hon gjort mig,

om man borde eller inte borde osv,

och även lite innan detta kom det in en människa i mitt liv som

skulle visa sig som ngt av det bästa som hänt mig detta året,

markus kom in i mitt liv,

vi umgicks jätte mkt, blev jätte tajta,

det blev en bergådal bana känslomässigt av det med till slut innan vi kom

underfund med att vi älskade varandra mer än vad vi egentligen hade velat

vågat erkänna, och det ledde till att vi inledde vårat förhållande tillslut efter mkt 

annat därimellan, många tankar, känslor, funderingar osv.

På jobbet gick det ganska bra, å helt plötsligt skulle vi byta chef,

jag var jätte orolig, visste att det fanns dom före mig som hade rätt å få fast,

å jag hade inte en susning huruvida jag ens säkert skulle få vara kvar.

folk på jobbet försvann, jag hängde kvar,

och jag fick tillslut fast!

mkt lycka där kan jag lova, jag kom ut från kontoret skakandes av lycka,

På hösten skulle min älskade lillebror, en utav dom gifta sig,

det blev bröllop å det var jätte vackert,

vad som inte var lika kul var att det hände lite saker inom familjen så kontakter

är förtillfället brutna,

vad som mer hänt detta året är att det har beslutats att

tindra skall flytta hem till sin pappa för att det är vad som

är bäst för henne när hon skall börja skolan med tanke på mitt jobb å arbetstider

å att jag inte kommer kunna räcka till för henne eftersom jag lever ensam med mina två <3

detta är en sorg för mig, en stor sorg, men jag tröstar mig med att det är vad som är bäst för tindra,

men sen får man av anhöriga skäll för att man överger sina barn, sätter karriären framför barnen,

att man är en dålig mamma för nu kommer ju inte hon få träffa tindra lika mkt osv.

i min släkt stoppar folk huvudet under sanden å låtsas som ingenting

sen efter en konflikt, så de har dock inte vart ngt mer knyst om det.

men som om det inte vart jobbigt nog,

sen har andra oenigheter gjort att kontakter kapats, för att återupptas,

man har upptäckt vilka som är vänner och inte, rensat ur sitt sociala liv till

att leva ett harmoniskt liv tillsammans med mina barn å ha min underbara markus å hans två

sötnosar i min vardag, jag har mitt jobb som jag verkloigen älskar,

jag har min trygghet,

jag har mig själv,

och för första gången i mitt liv är jag nog faktiskt hel,

för första gången i mitt liv mår jag hellt bra till 100%

det har aldrig tidigare hänt,

tack vare min medicin mot min depperision, kan jag utesluta det hag inte behöver bry mig om,

människor kan inte komma åt mig känslomässigt på ngt negativt sätt, för det blockeras å

jag klarar av att rycka på axlarna å fortsätta med mitt å vara lycklig,

för en gångs skull i mitt liv vet jag hur det SKA kännas att leva å inte behöva undra hur alla

andra står ut,

jag har hittat trygghet i mig själv, lärt mig älska mig själv,

uppskatta mig själv för min egen styrka och min egen person.

och i å med detta tror jag det är anledningen till att kärleken till min fina är så

annorlunda, så härlig, så skön,

för ngn stanns måste det ligga en sanning i att man 

kanske inte alls kan älska ngn annan till 100% om man inte kan älska sig själv först.

och det gör jag nu.