Har slängt mig i bingen nu, alldeles för sent och kör ett sista inlägg från mobilen, därav tråkig läsning, felstavning, och punkter å dylikt lite hipp son happ, klockan tickar i köket å jag föbereder mig mentalt för morgon dagen, på agendan står ett bak på förmiddagen innan kvargen blir dålig, ska möblera om å dona i min klädkammare, vet inte hur mkt det kommer eka av alla smällare mellan husen här på citronen i morgon å efter att ikväll ha bestämt att det blir övernattning hos mig för killen å hans pojkar har jag beslutat att jag gör det mysigt för saga inne i klädkammaren eftersom den är så stor, där kommer hon ligga skyddad mot allt oväsen med många väggar som skyddar mot oljud, jaa kanske lite löjligt av mig jag vet, å må så vara, men det ekar mer än vad man tror mellan dessa husen som sagt, å då slipper saga vakna å bli rädd, mindre risk då att hon blir uppskrämd för all framtid, för när hon är lite äldre å förstår mer kan man åtminstonde förklara för henne att det inte är farligt, nu går mina ögon u kors, sov gott alla ni andra,

Hej alla ni fina människor där ute, 
måste bara säga att det fina vädret idag faktiskt har

fått mig på mkt bättre humör än de senaste dagarna,

kan bara hoppas att det kommer hålla i sig med ..

det är väl mest det som är problemet, men det gör det nog fömodligen,

ibland är jag bara så tacksam att jag tog beslutet att gå till vårdcentralen för

att få hjälp med mitt mående, tänk vad man blir påverkad i största allmänhet

i livet/vardagen mer än vad man någonsin trodde var möjligt,

fick ett samtal idag från mamma å hennes gubbe,

dom hade tydligen diskuterat å kommit fram till

att dom skulle köpa mig en tvättmaskin, och jo visst.

jag blir supergald å tar tacksamt emot för en av mina största

plågor med hemmet är att hinna med tvätten då nästan alltid alla tider som

passar mig när jag inte är ledig är upptagna,

så det blir oftast grovtvätten,

plus att det är så himla drygt att passa tvätttider när man är

själv med två huliganer som inte gör det lätt att ta med dom ner,

en som vägrar gå själv i trappor å jag får hela tiden hålla på å lirka

plus att jag måste hålla henne i ena handen för hon är inte så stabil i trapporna ner till källaren,

å så ska jag då konka med mig KNÖÖÖÖK fylld tvättkorg, brukar även han ngn påse extra utöver det,

Så ja en tvättmaskin e rena drömmen!!!!

vad som då inte var lika roligt, var att när jag pratade med mamma,

hörde jag klart å tydligt att hon var påverkad av alkohål, det skulle förklarat hennes tillstånd

uppe hos mormor på julafton med, varför hon inte blivit bättre, snarare lite sämre igen,

tappar sjuuukt mkt hår, är tunn som en spätta. minnet har blivit kassare igen

hon hänger inte riktigt med på samma sätt, å hon kan knappt gå, hon staplar fram samtidigt som hon håller sig i saker,

hon kommer dö......

när vet jag inte, men hon lever inte många månader till,

jag är helt övertygad om detta, även läkaren har sagt till henne efter senaste sjukhusvistelsen.

:dricker du igen så dör du.

men vad ska man förvänta sig, det var bra så länge det varade,

man kan inte bara plocka bort hennes beroende, däremot hade hon kanske gått

att rädda om socialen inte skickat hem henne till ett missbrukar hem igen efter

sin korttids vistelse ute på arelid.

Tanken slog mig lite förut, hur kommer jag reagera,

det är klart att jag älskar min mamma, fast inte som en mamma,

all ont hon har gjort mig, alla slag, alla sparkar, alla gånger jag inte haft ett "hem att få komma till"

alla gånger jag vart utan mat, blivit lurad att det inte funnits mat, alla fulla killar,

alla slagsmål mellan bara henne å dom,

idioter som druckit T-röd

idioter som försökt slå mig bara för att ta hennes parti så dom slipper stryk.

alla närbilder från ett parkett golv,

och ändå.... ändå vill jag hjälpa henne med det jag kan,

för jag ser henne som en mkt psykiskt svag människa,

jag ser hennes alkolism som en sjukdom,

tyvärr en vi har i släkten,

det och även depperisioner,

tur man inte tagit till alkoholen själv å alltid fortsatt

kämpa å sträva frammåt,

så hur kommer jag reagera när hon dör undrar jag,

går det verkligen att föreställa sig, eller gör jag som när

mkt annat blir för känslosamt, blir likgiltig??

och nu med mina mediciner,??

det är en svår fråga....... 

I dag lyser solen, å ngn stanns med det har jag för första gången hittat

lite ork och motivation till hemmet, det har sett ut som tusan som sagt nu efter julen då man inte vart

hemma så himla mkt,och har jag varit hemma har det mest varit

ör att plocka ihop lite saker å vända typ,  

men som sagt idag har jag faktiskt gått runt å myst lite

här hemma när solstrålarna kikat in genom fönster rutorna,

har börjat förstå att det finns ganska många människor där ute

som faktiskt är ganska lika mig,

det känns lite knepigt,

för jag har så länge haft problem med att faktiskt

först förstå att det jag haft å det sättet jag varit på å mått i alla dessa år

faktiskt har ett namn,

men det är ändå svårt å ta orden i munnen å säga att man lidit av depperission,

det känns lite som att det inte alltid är så axepterat av allmänheten,

att det inte är ngt riktigt bara för att det inte finns några direkta ytliga symptom,

för att det inte finns ngt att se som vid många andra sjukdommar. som

att det då inte skulle vara okej att må dåligt,  

men det finns verkligen många där ute,

inte bara jag å en annan jag känner som verkligen förstår vd jag menar,

och det känns skönt,

nu ska jag ta å vila lite med min fina tjej medans även hennes lillasyster sover middag, sen ska vi ta å suga åt oss lite solstrålar genom att vandra ut :)

ha en bra dag alla ni fina där ute