Ibland vill jag bara ge upp,

jag vrider å vänder på saker å ting för att kunna lösa saker,

men att hela tiden så fort det är ngt hänga så löst,

för att man har så få som kan hjälpa runtomkring,....

inte konstigt man känner sig ensam ibland, som om det vore ett stort svart

gap mellan mig och resten av vardagen..

och varje dag måsta jag leta efter vägen över till andra sidan..

jag ingen jävla familj som kan ställa upp och hjälpa mig,

jag känner mig helt jävla ensam ibland,

ibland kan jag med behöva ngn som hjälper 

eller lyfter mig när saker är extra jobbigt.

jag har inte ens haft mina barn över påsken för det är inte speciellt roligt att fira påsk som vilken annan dag som helst bortsett från att lördagsgodiset legat i ett ägg,

hos sina pappor har dom iaf fått påskmiddagar träffat släkt å vänner osv.

jag kan inte ge dom det :(

och det tär i mig. Tär jätte mycket..

åhh vill bara dra täcket över huvudet.