Det kör så förbannat i min mage, ngt fruktansvärt faktiskt, ligger här i sängen å har vänt ändalyktan ifrån Markus om det nu skulle smyga fram ngn illaluktande odör :p

Hittills har det gått bra,

Har haft min fina underbara vän här med tillhörande sambo, vi satt å prata om saker runtomkring som sker och som alltid lyckas min kära sambo vända på allt det negativa så man för en stund sitter å tjuter av skratt så tårarna sprutar å magen gör ont,

Men såhär en stund efter när jag ligger å funderar kan jag inte annat än undra hit långt jag skall behöva gå, kommer jag orka hela vägen? Jag måste, för det blir ju ungen ändring annars, ansvaret ligger på mig, bara mig å ingen annan on inte han väljer att ta sitt ansvar å göra om och göra rätt,

Det finns en liten människa som behöver så mkt mer,

Och där står jag, med 10 armar för lite känns det som ibland, att alla de lätta sakerna för andra kan bli tunga för mig, är jag kanske för självkritiskt? Hur gör man för att inte vara det? Jag kommer nog aldrig lära mig hur egentligen,

Det ända jag vet är att jag måste fixa detta på ett sätt eller ett annat, för det måste göras bara.

I morgon är det dags för jobb igen, hoppas jag mår lite bättre då, sen senare blir det övningskörning med Carola, spännande,

du kan lura de flea.. men du lurar inte mig.

skillnaden på dig och mig är att tiden kommer ifatt dig,

jag däremot har all tid i världen,

och framförhållning och planering är mina starkaste fördelar

Godmorgon,

sitter här framför datorn med världens slem i hals å näsa och känner mig som

ett ursketet pärin eller ngt.

sitter och försöker avgöra om jag är i skick för min brevidgång

i em/kväll, skall börja klockan 17 i sådana fall, får ge det en stund så får vi se,

fick gå tidigarer från jobbet igår tack vare snälla gustav.

Jag känner mig lite disträ och bortkommen...

det är så mkt i görningen runtomkring mig nu.

det nya jobbet, försöker pusha i gång den privata övningskörningen.

ta mitt jäkla körkort ngn gång,

men det är inte enkelt när ekonomin inte har velat tillåta, så jag har sparat på dom lektionerna jag redan har betalda så långt jag bara kunnat, för jag vill

köra mera privat innan jag använder dom för jag vill komma så billigt undan som möjligt,

samtidigt skall ju ekonomin tillåta det som sagt,

och tiden, jag har haft tid innan kanske,

men har som sagt velat köra mera privat innan och bli bra innan jag tar mina lektioner med körskolelärare.

men nu står jag här, med jobbet på öb, det nya shemat, ska passa in det med brevidgångar på det nya stället, passa in med fritids/dagistider, samt markus arbetsshema,

samt att jag inte haft ngn direkt att övningssköra speciellt mkt med.

jag har ju ingen familj här i närheten,

så nu har jag äntligen fått bokat en handledarkurs till markus,

några dagar senare får vi givetvis veta att hans son har sin allra första match

i vårgårda samma dag samma tid i innebandy.

som sagt livspusslet är ett faktum.

jag har åtminstonde min kontaktperson.

hon har löst så jag kan övningsköra med henne, dock blir det kanske inte så ofta men det kan bli av. Vad skulle jag göra utan henne!!?

   (livspussel)

Ibland kan jag bara känna att livet är lite övermäktigt,

det är inte ofta längre som jag känner mig fylld av misströstan,

och är det så så känns det oftast bara under en dag eller 2.

Och just nu har jag så mkt i cirkulation runtomkring mig,

jag skulle bara vilja lägga mig i markus famn å bara krypa ihop

tätt intill honom och gråta en skvätt utan att jag egentligen vet varför,

jag drabbas av en känsla av övergienhet fast jag inte är det.

jag är så rädd att göra mig själv besviken,

jag är så rädd att inte klara av det jag tar för mig,

Och just nu är det så många bollar i luften samtidigt så det är svårt å

känna att jag har händer som räcker till..

men men det ger väl sig det med.