Nej... livet är inte rättvist!

det är riktigt jävla orättvist.

varför kan jag aldrig få det att bara rulla på i sin takt,

men nej... så fort mitt liv börjar bli lite lugnt, lite harmoniskt utan STOR turbulens,

då är det som att:

men nej herregud, det börjar bli för lugnt här,

vi får hitta något som vänder upp å ner på hennes vardag igen..

Det känns som min lott här i livet...

och det ända jag kan göra åt det är att försöka svälja min frustration, bita ihop å

bli sams med tanken på att såhär kommer hela livet vara,

hur ska vi tackla det på bästa sätt,

Det känns lite grann som om mitt liv liksom vändes lite upp å ner för ett tag sen,

Är det inte lustigt hur man lever hela uppväxten i misär mer eller mindre, man går från att må så dåligt sp man inte visste hur man skulle orka stå ut tills man blev vuxen, hela livet har jag mer eller mindre alltid haft andra problem som tagit upp min vardag,

Så tanken på att söka upp en biologisk pappa var väldigt avlägsen, varför, han hade aldrig brytt sug om mig ändå,
Jag hade det jobbigt mig ändå med min alkoliserade mamma vara fritid bestod b alkohol större delen å gapa å slå oss, vem behövde mer liksom, jag har ju alltid vetat att han vart missbrukare min biologiska pappa,

Å Mitt i allt detta kaoset hade jag PAPPA (Jerker)

Ville jag ta kontakt med min biologiska pappa hade jag ju all tid i världen sen..

Tiden gick, man växte upp, man kämpade, kämpade och kämpade, och någonstans började men se ett ljus i tunneln, livet började bli lite lättare för varje år som gick, trots mammas sjukdom, allt kämpande från min sida där när alkoholen förstörde hennes kropp, hennes minne, och hennes förmågor,

Trotts allt hon utsatt mig för, stod jag fortfarande där och försökte hjälpa,
Men vad fick jag för det? Skit och åter skit, där släppte jag taget om henne helt, ( det var 2 år sen)

För 1 år sen fick jag släppa taget im mormor med, för det vara bara smutskastning därifrån med om vilken hemsk dotter jag var till min mamma,

Sen efter det har jag stängt dörren dit, koncentrerat mig på min familj, mina barn, min älskade Markus och hans barn, emellanåt har man funderar pp hur i helvete man blev som man blev, varför jag är som jag är,

Funderingar kring om det är ngt fel på mig som ibland mår som jag mår, är som jag är, vem är jag lik osv,
Men det har inte vart mer än så,

För vill jag veta kunde jag försöka ngn gång i framtiden, (trodde jag)

Då har (ursäkta mig) den jäveln gått å dött!

Där försvann MITT val, nu kunde jag aldrig se honom om jag hade känt att jag ville, nu kunde jag aldrig se denna människa i ögonen å säga vad han slösat bort sitt liv på!

Han har kastat iväg barn, familj å barnbarn och vänner för att välja en väg med droger och alkohol!! Du är patetiskt!!
Och jag är så jävla arg!!!

Och bara dan innan skulle jag aldrig haft en tanke på att ens bry mig,

Men sen då, inte nog med det!!
Jag har släkt här! I samma Lill jävla stad som jag dessutom pratat med utan att ena veta vem hon var, en faster! Och kusiner! Och en farmor och farfar!

Och jag vet att det har sagts,
Men jag har nog aldrig riktigt trott på det försen den dan....

Sen har jag fler syskon, 2 systrar och en lillebror till,

Helt plötsligt kände jag att jag behövde gå på begravningen, inte för hans skull, men min egen,

Jag var tvungen att tampas med att behöva möta alla,
Vad skulle dom tro om mig,
Vad skulle dom tycka om mig?
Visste dom att jag finns?
1000 frågor,
Och jag fick tagit mod till mig att ringa min faster,

Fick med mig pappa till begravningen,
Tack å lov för att jag har dig, så osjälvisk, med världens största hjärta,

Jag var så nervös så jag mådde fysiskt illa,
Väl på begravningen kände jag bara att han ligger där, bara några meter ifrån mig, han som vart frånvarande hela Mitt liv,
Helt surrealistiskt....

Efteråt då??
Alla människor,
Alla som frågade vem jag var, om jag var Leifs äldsta, dom visste om mig??
Har han nämnt mig ngn gång eller är det på ryktesvägar?
Har han kanske haft en liten tanke på mig någon gång,?

Nää det lan jag väl fet glömma, måste vara ryktesvägar....
Och mina syskon, så fina, såg så nervösa ut, jag ville bara krama om dom allihopa å ta med mig dom hem kändes det som,

Jag vågade inte först, men när jag skulle hälsa på pojken kunde jag inte låta bli,

Och vad händer sen?
Nu?
Jag vill inte vara påträngande,
För att vara ärlig är jag nog lite rädd att bli avvisad även om orden är de motsatta,

Hur kommer dom se på mig?
Hur kommer jag se på dom?

Hur ska jag förklara för mina barn om vilka alla dessa är?
Hur ska jag innan dess hantera allt det här, jag känner mig helt slut just nu som människa,

Hade inte mitt liv blivit lugnt å harmoniskt? Åtminstone nära inpå,
Vissa stunder vill jag bara krypa ner under täcket, inte tända en ens lampjävel å bara sova bort dagen p natten, inte för att jag har lätt å sova längre för då kommer alla frågor som jag sover bort på dagen,

Vad ska hända nu?
Jag är lite rädd, kanske inte så konstigt när man inte känner någon av dom,
Vad är jag van vid, att människor sviker, även den störst rädslan av alla jag har,
Men jag vill lär känna dom!

Och kanske någonstans kan jag få uttöka min krets med nära och kära.

Och kanske sen kan jag hitta verklig frid i själen,