Dock är jag ledig och jobbar först på tisdag, en månads sjukskrivning, knappt, och ändå känna det som evigheter!

Jag hoppas på att finna min plats i vardagen igen,
Att hitta min ork och motivation,
Att slippa den där jävla klumpen, fast undrar om jag inte är förbi det skedet
Och snarare glidit över till i dont give a damn about what i say our to who i say it!

Det bär eller brister som allt annat i slutändan och min prio är att må bra själv, har fortfarande en hel del måsten jag måste ta tag i,

Jag måste till vårdcentralen för att ta alla prover som ligger och väntar på mig,
Jag måste få en tid snart till psykologen för att reflektera över allt som vart,
Jag måste ta tag i mina dagliga rutiner med mat och träning, för jag måste få mer ork och må bättre,

Tidvis känner jag att jag skulle vilja stanna kvar i min lilla bubbla och sväva mellan att inte ens veta vad det är för dag,

Medans jag andra stunden längtar tillbaka till mig själv,

Men det som kommit ur allt detta som är gott, det jag vunnit, är min Anette! Min faster, att få känna sådan värme i hjärtat efter att jag träffat henne, art det är så enkelt att prata med henne och att umgås med henne, helt underbart,

Sen måste jag ta tag i min lille tågresa bort till Kinna.. Och träffa mina "nya" syskon med,
Allt det här känns viktigt för mig, det känns som närmast prioriterat,

Ngn stanns mitt i all denna härvan
Bland all uppståndelse har jag nog hittat mer av mig själv än vad jag trodde var möjligt!