God morgon!

sitter här med mitt kaffe å gäspar som bara den,

känner mig som ett lik, helt slut,

åter en natt där jag haft svårt att somna fast dom här 2

nätterna har det berott på att mina fötter känns som om dom brinner igen..

måste köpa ngn jäkla kylsalva eller ngt för det driver mig till vansinne,

inatt tog jag en av våra soffkuddar å la under benen så dom kom upp

i högläge, då brukar det bli lite bättre,

Jag önskar verkligen att jag slapp mina bekymmer på kvällarna och nätterna när jag ska sova periodvis,

ich eftersom jag inte vill ha något beroendeframkallande så är det svårt att hitta ngt som verkligen fungerar, jag har mina propavan, mentill saken hör den att det hjälper inte mot insomningen, dom hjälper mig med djupsömnen,

(att jag sover ordentligt) när jag väl somnar så jag får den viktiga sömnen å inte sover oroligt eller bara ytligt som jag kan göra,

Jag önskar bara ibland att jag kunde få vara normal,

inte ha alla mina små bekymmer jag har haft ända sen jag var ung tonåring,

att jag kunde få vara lite mer som alla andra,

ibland känner jag mig verkligen missanpassad,

som att jag hela tiden måste kämpa för att passa in i samhällets normer,

men det är inte alltid det går så bra,

det är mkt med mig själv som kunde vara bättre,

jag önskar jag hade haft lätt å somna,

jag önskar jag hade haft en stark kropp som inte var så infektionskänslig,

eller inte hade den dagliga värken som varken jag eller läkarna vet vad det beror på,

jag måste få tummen ur å ta mina prover,

jag önskar iaf att jag kunde

vara den som inte hade ett sånt prestationsproblem, och kunna känna själv att jag faktiskt duger till ibland, för även om jag vet det, så kan jag inte direkt känna det,

Jag önskar ibland att jag hade haft en normal familj,

att jag hade haft en mamma här som jag hade kunnat prata med,

eller haft en mormor som inte kastar massa skit bara för att man för en gång ´s skull står på sig och säger nej,

och ja.... idet fallet var jag självisk, för en gångs skull, och hon blev vansinnig å talade om för mig hur jävla dålig jag var,

men jag var tvungen att tänka på mig och mina barn i 1:a hand,

Och efter allt med min biologiska pappa som dog,

kan jag inte annat än att känna att jag bara går och väntar på att mamma skall dö hon med,

det visar sig här i livet,

man blir inte gammal när man missbrukar som dom gör/gjort,

han var 49, mamma har väl 3-4 år kvar dit med.

jag få och är bara tacksam över den kontakten jag hittat i allt det här,

min faster, och jag kan verkligen känna tillhörighet dit av ngn konstig anledning,

blodsband?? eller kanske mer för att hon är en sån underbar människa som hon är?

men jag har fortfarande dåligt samvete över att jag inte kunnat komma loss och kommit iväg för att få lära känna mina syskon än, men dom bor i kinna, och jag har inte ens haft tid och energi än att träffa min " farmor och farfar" som bor i stan,

för man vill känna att man har gott om tid när man gör det,

och det senaste har det vart ganska mkt som vart energikrävande,

suck, ibland funderar jag på om jag någonsin kommer få en känsla av att "passa in"

och nu menar jag givetvis inte på det sättet att jag vill ha allt som alla andra har, eller se ut som alla andra,

men kanske just att känna att är "normal"

att inte ha alla känslor inom mig så intensivt,

Visst är det 10 gånger bättre nu är för ca 3-4 år sen,

det är nog den värsta av alla faser jag någonsin haft i mitt liv, kommer aldrig glämma hur jag mådde, eller kände mig, jag kommer aldrig glömma dom gångerna jag bara sjönk ihop

å grät som ett litet barn pga av alla stress, oro, maktlöshet, ångest, hopplöshet som jag kände,

och minsta lilla grej kunde utlösa det,

jag minns när jag och min dåvarande kompis skulle skruva ihop hennes spjälsäng,

det var svårt å vi hade ingen ritning, där var det kört haha såhär i efterhand kan jag skratta åt det,

jag har kommit en himla lång väg sen dess, men det tog ett tag innan jag fick rätt medicin,

och när jag väl hittade rätt medicin så tog det ett ganska bra tag innan vi hittade rätt dos,

om vi nu har hittat rätt dvs,

markus tror inte det eftersom jag fortfarande känner 1000 och 1 känslor, och eftersom min hjärna alltid går på högvarv med 100 tankar osv,

jag vet inte jag är bara glad att jag slipper den hemska ångesten å paniken jag fick förr,

och jag orkar mkt mer nu,

men jag är fortfarande lååångt ifrån normal...

jag hoppas bara att jag får tid hos kuratorn snart,

hon sa efter årskiftet när jag pratade med henne i december,

mjo vi kan väl definitivt kalla det för efter årskiftet nu??!

jag försökte nå henne i fredags utan resultat, får försöka på tisdag igen för då är jag ledig,

tänk om man bara hade kunnat leva utan att tänka och känna så mkt,

ibland kan jag känna det att skulle jag leva om mitt liv igen och fått välja, så hade jag levt om det under samma omständigheter, för jag har så mkt runt mig idag som ändå är så fantastiskt, mina underbara vackra barn som jag älskar över allt annat bla,

men samtidigt kan jag känna att det hade vart skönt å kommit in i vuxenlivet utan att ha blivit skadad och avtrubbad redan under barndommen,

jag har iaf lovat mig själ några viktiga och självklara saker för mig,

:jag ska aldrig lägga en hand på mina barn, dom ska inte behöva vara rädda för mig, jag skall vara deras trygghet livet ut!!

:jag skall aldrig fastna i ett beroende (förutom rökningen hrm) iaf som kan skada mig på ett sätt att det skadar mina barn

:och jag skall ALLTID ALLTID finnas där och stötta och vägleda mina barn, och hjälpa dom växa upp till 2 fantastiska individer som är trygga i sig själva!